Projekt  

För några månader sedan begav sig Assyrier Utan Gränser iväg med barnen i årets fadderby på utflykt. Den gången var det de äldre barnen på skolan som fick åka iväg och bada. Det var därför inte mer än rättvist att denna gång skulle vara de yngre barnen i årskurs 1-3 tur att få åka iväg. Vår destination denna gång var Dmkhia.

Dmkhia heter en by som förr beboddes av endast assyrier. Tillsammans med invandringen av arabiska familjer de senaste åren har en viss otrygghet präglat de assyriska invånarena. En kvinna – Basna – berättar för oss att hon sedan hennes man dog inte vågar lämna dörren öppen, då det har hänt att arabiska barn hoppat över hennes staket och förstört hennes trädgård.

Det är i Assyrien som det är i Sverige – ungdomar flyttar från byarna in till storstäderna och kvar blir de äldre. I Dmkhia bor nästan uteslutet äldre, flera av dem änkor/ änklingar. De får hjälp från sina barn eller släktingar som bor i Zalin (Kamishli) eller någon annan storstad. Dock finns det en positiv, uppiggande faktor i Dmkhia – kyrkan. Kyrkan är gammal och prästen är engagerad. Här finns det en restaurang och en lekplats med hoppborgar, rutschkanor och gungor. Hit kommer föräldrar med sina barn från kringliggande byar för att helt enkelt hoppa av sig och glömma sina bekymmer. Allt ägs av assyrier, och pengarna som det inbringar ger jobb till assyrier, då ägaren endast anställer assyrier (samt armenier). Kyrkan är även populär för att sälja turistföremål, så som assyriska statyer på bevingade tjurar, assyriska och syrianska flaggor till de få turister som finns. Här är alla ett folk, och kyrkan tillhör folket. Man vill inte ha de problem som namnkonflikt innebär, och ser inga hinder i att innesluta alla vårt folks benämningar. En förebild för oss i diasporan.

Att åka till Dmkhia innebär dubbel glädje – barnen får leka, och assyrier sponsras i sitt yrkesliv. Och tro oss – att se femtiotalet barn skutta runt i hoppborgen gör att inte ens den bittraste själ kan låta bli att le. När de sedan även får pommes frites med fantastiskt god ”talschup” (dvs. ketschup), som lilla Dina uttryckte det – ja, då är det inget annat än en lyckad dag.

Lite bråk (som lärarna uttryckte det: Aday, Ilom och Jakob som vanligt!) och mycket bus senare låg mörkret över oss och det var dags att bege sig tillbaka till byn. Resan hem var fylld av sånger och bus, men det var en ganska skön huvudvärk ändå när jag (generalsekreterare Cristina Keryakos) lade mig för att sova på taket den natten. Jag behövde inte räkna många stjärnor innan jag somnat. Tack för att Ni gjorde denna underbara dag möjlig, utan Er hade det aldrig gått.